Måste bara skriva av mig, men snälla säg att jag inte är ensam..
I början av denna terminen fick jag en sån ångest som inte gick över. Tror jag grät varje natt i en vecka för jag hade ångest över livet. Rädd för det okända, rädsla för att ta farväl till dagliga rutiner och människor. Ni kan säga hur många gånger som helst " du har hela livet framför dig, du kan plugga när som helst, lev livet". Jag har bestämt att plugga till våren 2015, alltså ta 6 månader ledigt.. Vill inte vara den tjejen som sedan berättar till sina barn " jag satt bara hemma och sen började jag på högskolan". Bollar på idéer som att resa, jobba i norge, bli au pair osv osv. Men efter många om och men är jag tillbaka till ruta ETT. Jag blir så arg på mig själv att jag känner så här, jag vet och är 100% säker att jag kommer ångra att jag inte gjorde något galet när jag blir äldre. Som folk säger " det är nu som man ska leva" JAG VET!! men jag kan inte hjälpa att jag är en jävla tönt. Mina ursäkter till att inte vara au pair eller jobba i norge i 1 år låter vettiga, men innerst inne vet jag att det är en bortförklaring till min verkliga rädsla. Rädslan att lämna ett tryggt ställe, rädslan att lämna vänner och familj. Jag vet mycket väl om att halmstad och allt annat kommer vara densamma om jag kommer tillbaka. Jag är inte orolig för vad som kommer hända "när jag kommer tillbaka" jag är orolig för vad som kommer att hända NÄR jag åker. Ni som läser min blogg kanske tycker jag är cool ( ibland tycker jag att jag är cool) och inte en mes. JAg är den mesigaste personen på denna planet. Det längsta jag varit ifrån mina föräldrar var USA-resan jag gjorde alldeles själv sommaren 2013. Annars har jag inte varit ifrån de längre än så.. Jag är så himla bekväm hemma, jag får allt jag vill ha och mamma begränsar inte mig så mycket. Jag vill inte lämna min comfort-zon och tanken utanför gör mig vettskrämd. Jag känner mig som en fågel som ska flyga, livrädd vid boet men medveten om den underbara känslan att kunna flyga, man måste bara våga ta steget och risken...

Till alla er fjortisar där ute som är 98 och upp. Längta inte tills ni drar krogen, längta inte till att flytta hemifrån för att er mamma tjatar hål i huvudet på er. Längta inte till att  skaffa ett jobb och alla de vuxenpoäng jag måste skaffa. Kändes som igår jag gick på fyllingeskolan och de värsta jag gått igenom var när en kille avvisade mig. Ångesten som uppstår när man bråkade med sin bästa vän. Ska säga er att det är de minsta problemet i mitt liv just nu. SKulle kunna bråka med allt och alla, kanske döda en katt om jag bara fick vara 15 igen. Så himla töntigt, jag vill bara gå i åttan igen och få tid och tänka på framtiden. Nu kommer den med en slap in my face och jag är inte redo att reagera..