De sägs att man inte vet var kärlek är när man är så pass ung. Jag var en av dom som störde mig på alla par som sa "för evigt, för alltid, du är mitt allt osv". Men när man väl är i sitsen själv förstår man. Det sägs även att de är lätt att tröttna. Men sanningen är den att min och olivers kärlek har blivit starkare och starkare för varje dag TROTS att vi träffas varje dag i skolan. Vi har snart varit tillsammans i ett helt år ( mitt festa seriösa ). Det konstiga med det hela är att vi är så olika, som natt och dag, men det kanske är som han säger "det är plus och minus som dras till varandra" Vi har gått igenom så många jobbiga nedgångar men som leder till många uppgångar också. Jag säger det så sällan till oliver, men jag älskar honom mest i hela världen även fast han är den mest jobbiga människan som existerar.

Ni behöver inte läsa för ni förstår inte, men jag skriver detta mest för mig själv.. Som i en dagbok typ... TYP